I miss you

Livet är som första skoldagen i ettan. Man måste hela tiden gör ett intryck på alla för att överleva. 
Jag har alltid haft problem med att hur det kommer sig att folk vet vad jag heter innan jag ens presenterat mig för dem...  Men vad vet jag, det kanske är en bra grej. Det betyder väll att jag är svår att glömma.. Eller? 
Fast jag kan inte sluta tänka på hur det kommer sig att folk alltid vet vad jag heter...  Ja det är sådana tankar man får när man sitter i en tvättstuga med en vetenskaplig artikel...  Tankarna bara snurrar runt och det enda försvaret man har mot dem är en artikel om enzymer. Men någon gång måste dessa tankar få komma...

shut up and drive

I telefon med mamma och pappa:

Jag (smått irriterad): ”Pappa jag behöver en spegel!”

Pappa: ”Har du ingen spegel?”

Jag: ”NEJ!!”

Pappa: ”Men du har en i badrummet… Du har fyra i badrummet. Om du öppnar badrumsskåpet så ser du att det finns två på in sidan också!”

Jag (jätte irriterad): ”Mamma jag behöver en spegel!!”

Mamma: ”Jajo, jag tänkte på det här om dagen, du har ingen spegel…”

 

Ja… Kvinnor och män tänker inte på samma sätt!


ruta ett

Är du lika rädd som jag är? Är du lika dåraktig som jag är? Är du lika nervös som jag är? Tänker du ändå ta risken som jag gör? Kommer detta hamna på listan över saker jag inte borde ha gjort?

Bör jag redan nu börja köpa kakdeg och glass? Fylla skåpet med sockerrus…

 

Kommer detta vara det enda jag ångrar med mitt liv? Eller kommer detta vara något jag kommer tänka tillbaka på och le som ett fån?

Jag känner mig lite delad just nu, gör inte du?

 

Så med en sprucken läpp och en lärobok handen, så tänker jag krypa ner i min säng och göra något annat… Något som inte har med dessa tankar att göra. Något helt annat.

 

Men det kommer säkert inte gå…


"Du får inte tro på det där, du får inte gå på det där, det är inte sant, gör det inte..."


hey you


chans

Äh, vem bryr sig? Känns verkligen som om karma ger igen i år…

 

Förra året hade jag chansen men jag sumpa den, i år vill jag men jag har ingen chans. Inga valar alls.

Va fan, äh… Aja, jag har i alla fall en bra nyhet (som jag ska berätta om på måndag!).

Fast lite känns det ändå… FAAAN!! Aja, inte mycket att göra åt…

 

Jag ångrar mig lite mycket just nu! Varför behöll jag inte den där chansen? Nu är det för sen, tror jag…

Vilken miss, vilken idiotisk miss…

 

JAG ÅNGRAR MIG! Förlåt


när du blundar och andas in så blundar jag och andas in


min hand i din hand när kapporna vänder efter vinden?

Ibland när jag tänker på saker, så tänker jag på dig. Jag tänker på hur det skulle ha varit om det vore annorlunda. Om allt som hänt inte hade hänt. Om du var okej. Sen börjar jag tänka på det som var. Det som fanns. Det som vi tappade bort.

 

Och ibland saknar jag det. Ibland saknar jag det jätte mycket. Då blir jag ledsen. Sen blir jag arg. Arg på dig för det du gjorde. Arg på dig för att du inte sa som det var från början. För att du bara gav upp. Du gav mig ingen chans att förklara hur det var. Hur det borde vara.

 

Jag kommer alltid komma ihåg vad jag ville säga dig men inte fick. Jag vill fortfarande säga det till dig.

Du var trots allt en av mina närmaste vänner. Du fick mig att förstå hur det stod till. Att allt inte var förbestämt och över, att det fanns en chans.

 

Jag saknar det som var. Jag glömmer aldrig sista dagen med dig. Dagen då allt var okej. Dagen innan allting tog slut.



Det var den underligaste av saker
när hon kom genom regnet som en ängel på vift
och var det nåt som jag behövde så var det en ängel på vift
för jag hade aldrig känt mig så fel
som jag gjort det här året och den här festen var bara ännu ett fel
tills hon kom genom regnet och drog sin hand genom mitt blöta hår och sa:

Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den där hemska känslan
Ingen kan nånsin nå oss här
Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den känslan


L-O-V-E's just another word I never learned to pronounce



Att uppfostra en 92a är riktigt kul! Människan lär sig fort och är duktig på det hon gör. Idag berättade hon om en liten grej hon hade gjort i helgen… Det gjorde mig mycket glad! Tror det kommer bli en mycket bra Lady M.E. av henne.

 

Man kan med andra ord säga att den unga damen har hittat sina Converse.


Could we fix you if you broke? And is your punch line just a joke?

Varför gör man alltid så här mot sig själv? Man ger allt man har man öppnar sig och man bär sitt hjärta på utsidan av revbenen… Varför har man inte lärt sig att revbenen finns där för att skydda hjärtat, en inre mur som man föds med. Varför måste man bryta ner den naturliga muren? Man kommer ändå bygga en mental mur för eller senare!

 

Men så klart så river man den mentala muren också. Man river alla murar och bygger upp dem igen, lite som Etown kommun som bygger om alla gator varje år… Asfalts byte, rörbyte, elnäts byte, stadsnäts bygge, ny design och så vidare.

 

Sen (för eller senare) så sitter man där och gråter till Mamma Mia, samtidigt som man dansar och sjunger med till Dancing Queen.

 

Men livet är en risk. Man måste riskera och våga för att få känna, skratta och leva.

 

Så nu ska jag ta en risk, jag ska leva lite. Istället för en tegelmur så sätter jag upp en spegelmur, den som har sönder den kommer få 7 års olycka! Hämnden är ljuv…





And I know that it’s complicated
But I’m a loser in love
So baby raise a glass to mend
All the broken hearts
Of all my wrecked up friends

I’ll never talk again
Oh boy you’ve left me speechless
You’ve left me speechless so speechless

I’ll never love again,
Oh friend you’ve left me speechless
You’ve left me speechless, so speechless


jag vill tillbaka till då vi stod i snön och när vi gjorde änglar


cry me a river

Ok, såå! Nu har jag internet och nytt boende. Min nya större lägenhet. Min tysta lägenhet… Det enda som hörs är vinden utanför…

 

Ne, jag kanske ska börja från början. Som ni kanske vet så har de på Wibban en hemlig tävling som går ut på att den som spelar högst musik vinner, jag råkade ha lägenheten i mitten så det enda jag hörde var DUNK DUNK DUNK hela tiden. Och nu… Nu hör jag endast vinden.

Idag fick jag till och med se när solen gick både upp och ner!

 

Men det är fortfarande inte min drömlägenhet… Till och med mamma gillar platsen som min drömlägenhet ligger på. Ne nog om lägenheter, har pratat för mycket om sådant idag.

 

Jag har kommit fram till att jag ska börja äta nyttigt och fräscht, ni vet baka eget bröd och laga allt själv från början. Det borde inte vara så svårt, har levt så hela livet (utom på sommaren då man knappt kommer ihåg att äta, för att man lever på glass). Så när jag kommer hem från Etown så kommer jag skriva en lista på allt som är nyttigt och se till att det är de enda jag har hemma!

 

Tipsa gärna om recept på nyttig mat! =)

 

Dagens I-landsproblem: Solen lyser på min säng på morgonen och det gör att jag inte kan sova länge…


RSS 2.0