From a café window

Vem behöver en psykolog, när man har en flaska vitt och en ostbricka?

Det händer ibland att man talar ut, man säger hur det var och hur det är, man är ärlig. Detta i sin tur gör att ryggsäcken med stenarna känns lite lättare. För alla vet att man aldrig kan ta av sig ryggsäcken helt.

Men det känns som om varje gång man blivit av med en halv sten så får man helt ny sten att bära på. Men denna sten är någon annans. På något sätt så bär man stenarna åt varandra, istället för att bära de tillsammans.

Det vill säga tills man hittat sin andra halva.