who needs pictures
Har nästan gett upp nu. Jag har bäddat upp min säng, har lagt mig på magen och tagit av mig strumporna.
Sist min säng såg ut så här så satt du i mitten av den och skrattade åt mig. Du tittade på mig och undrade varför jag låg med halva kroppen utanför sängen. Du skakade på huvudet och gapskrattade.
Sist du satt här var vi vänner. Sist du skrattade med och åt mig var vi vänner. Nu, nu vet jag inte vad vi är. Jag vet inte ens på vilken sida av sträcket du står. Själv står jag här. Just här, mitt i allt och undrar vad du gör.
Och varje gång min Spotify lista spelar den där låten, så vill jag lägga mig ner och stirra på stjärnorna. Själv. För chansen att få göra det med dig är obefintlig. Så om du tänker fortsätta stå där med ryggen emot så tänker jag dra på mig gummistövlarna, hoppa i vattenpölar, baka och skratta utan dig.
Du vet vart jag finns, du vet hur du ska få tag på mig och du vet att jag alltid svarar. Men tänk på att alltid lätt kan bli aldrig.
