a trip down memory lane
Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag lovar ibland börjar jag själv undra om jag är en utomjording eller liknande!
Jag sitter och kollar på en film som jag gjorde åt mina vänner när vi slutade nian. En film om oss och allt vi var med om de senaste 10 åren. Jag kan med ärlighet säga att jag aldrig gråtit till den filmen, tyvärr. För det har alltid varit så att jag sitter och tänker på alla misstag jag gjort med den, när jag ser den filmen.
Men den här gången grät jag floder!
Jag bara sätt I mörkret I mitt rum och grät...
Jag förstår inte varför men jag började tänka på hur det var, på det vi hade när vi var små... Jag saknar oss, ni vit när vi gick i ettan, tvåan och trean. Vi var så små då! Det enda bekymret vi hade var att inte få leka tillräckligt mycket, få för lite godis i veckan eller inte få ta hem matteboken över helgen (tro de eller ej men det är sant!)...
Nu är allt konstigt och vi går I olika klasser, ja, till och med olika skolor!
Jag vill vara åtta år igen!
vad ska du ha i julklapp.. tuggummi? nåt? säg.
