From a café window

Lyssnar på "how to love" med Lil Wayne... Den här låten skulle ha känts som en kniv i ryggen för ett årsen!

Nu känns den nästan mysig, jag har under sommarn lärt mig att acceptera hans röst och "typ" gilla den också. Men jag vete denna typ av musik brukar inte alltid funka så bra med mitt nyktrahumör... Men å andra sidan så får Spotify en att gilla all musik!

Detta känns som ett onödigt inlägg men ville testa blogg.se appen, hehehe...

(Gissa vad jag borde göra istället för att blogga...)

Ni vet känslan man får när man ser något man vill ha, den där känslan som gör att man blir lyckligast på jorden när man får det man vill ha. Den känslan har jag nu! De sjuka är att det jag vill ha vill jag ABSOLUT inte ha! Det skulle vara en katastrof i min värld om jag fick det just nu…

Men jag vill ha det så gärna! Det är så söta! Visst de är en vandrande bakterie som drar åt sig sjukdomar som svampar och sprider dem ännu bättre. Men när de lär sig gå och försöker prata med en och deras ögon… Hahaha nu undrar ni säkert vad det är jag pratar om, hundar eller barn? Saken är den att jag inte är säker på det än. Jag har umgåtts med Elias för mycket den senaste tiden. Men den ungen är den sötaste 2 åringen jag känner!

Och den busigaste ungen jag känner… Han åt upp alla mina klubbor och sprang runt mig tills jag blev yr… Barn och hundar är söta så länge de inte är ens egna, för då måste man börja ta ansvar för dem på alvar. Ansvar är nog bland de tråkigaste orden på listan. Ansvar, konsekvens och disciplin toppar listan just nu.  

Finns det något man kan göra hela livet utan ansvar, konsekvens och disciplin?

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Oftast när jag inte vet vart jag ska ta vägen så hamnar jag här. Jag brukade älska att hamna här. Jag brukade hamna här minst 5 gånger om dagen. Efter att ha besökt IBlameBirdie så vill jag hamna här igen. Ja, jag vet det är inte inne med blogg om man bor här. Men jag är inte en död fisk så jag simmar vart jag vill!

Så jag har hamnat här igen. Kul va? Förutom IBlameBirdie så har jag hittat andra Obeka relaterade saker… Obeka och våra top 4 killar och andra mysiga Wibban saker. Med saker menar jag självklart bilder! Jag funderar på att lägga ut dem här och sen på Facebook. För jag vet om att folk slutat titta in här (ja, jag vet att några av er tittar in då och då men inte alla).

Dagens läxa har idag varit, ibland träffar man på folk som gör intryck. Folk som man kan ta fram då och då när man behöver le och må bra. Mitt må bra folk, feel good people.

Jag har aldrig längtat till hösten. För hösten har alltid varit en symbol för kyla, förkylningar, mindre sol och frusna fingrar. Men den senaste tiden har jag kommit på mig själv med längta till hösten. Färgerna, de mysiga fika tillfällena (slippa alla fåglar) och orsakerna till att få ha snygga kappor!

Men mest för att alla blir så mysiga på hösten. Visst man håller sig inne och man måste ha mer kläder och man kommer närmare vintern… Men i år vill jag bara ha höst. Jag har bestämt mig för att börja fota lite mer, prova olika tekniker med polaroiden och se exakt hur mycket man kan leka med den innan det blir fail. Men det skulle självklart vara roligare om jag hade min nya Nikon som fortfarande är på verkstaden. Komiskt att jag hade den en halv dag innan jag fick lämna in den på lagning.

Men det jobbiga med polaroiden är att det tar en månad att få filmen! Dessutom är det alltid slut på de filmerna man vill ha. Aja, får ta och beställa nya i veckan.

Nu blir det bra musik!

Jag funderar på att börja blogga igen. Jag tänkte starta en ny blogg, för den här bloggen innehåller så mycket från förr. Men den är en sådan stor del av mig. Men men till jag kommit på hur jag ska göra så får jag fortsätta blogga här.

Det var ett tag sen sist jag skrev något (överhuvudtaget) utanför skolan. Vilket känns konstigt då att skriva har alltid varit det som får mig att komma bort från verkligheten. Så ja, dags att börja igen.

Jag måste vara den mest kluvna personen jag känner, jag har haft minst 15 olika hobbyn sen november förra året. Men när det finns så mycket att välja på och man vill göra allt… Ja, då har man väll inget annat val än att göra allt! Så jag gjorde allt.

Men nu har jag bestämt mig för tre, nee fyra saker… Ska försöka göra dessa fyra så mycket jag hinner och har ni tur så kanske ni får se lite. Har dessutom bestämt mig för att delta i den där tävlingen som min lärare i nian tjata om (det tog bara 5 år att bestämma sig…). Så nu har jag ett år att förbereda mig!

Tänk vad mycket man hittar och bestämmer sig för när man städar i sitt rum! Skivor, anmälningsblanketter, recept, bilder och saker man trodde att man slängt bort.

Detta är helt sjukt! För några år sen så satt jag och var helt i extas över att få lämna allt bakom mig och gå vidare mot nya äventyr. Idag sitter jag och bara längtar tillbaka. Det roliga… Fast det är inte roligt det är oerhört sorgligt… Men, men det börjar och slutar på samma sätt. På fredag blir jag hämtad för att på lördag åka vidare till ännu en dålig upplevelse att försöka förtränga.

Men jag har börjat vänja mig, vara lycklig i något år för att få allt att gå i bitar igen. Det låter deppigt jag vet, men det är inte det. På nått sätt får jag en chans att bygga upp allt och för varje gång jag bygger upp allt blir det mer perfekt än gången innan.

Som tur är kommer jag aldrig bli perfekt, det vore oerhört tråkigt! Därför tänker jag inte plugga mer till min onsdagstenta (imorgon) då alla ändå inte klarat den, kul att få träffa klassen i sommar juh! (Eller inte hahaha)

De senaste åren har varit bra, jag har fattat vart min gräns går, jag har lärt mig att gå vidare och jag har lärt mig att det finns bra en sak som man aldrig kommer förlora så länge man lever.

På väg mot nya äventyr, som vanligt!

(Och imorgon kväll kommer bli awesome! Tyvärr kommer jag inte få lägga upp bilder då jag inte vill att farbror grön(?) knackar på min dörr, men ni som har turen att få träffa mig kommer få se en och annan bild!)

FAN!

Efter regn kommer alltid sol, men i mitt fall regnar det även då!

Jag ska aldrig röka, jag ska aldrig någonsin röka! Inte ens passivt!

FAAAAAN!!

Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant, det får inte vara sant! Men självklart är det sant…

Jag går under just nu… Trotts det så finns det bara en person som jag tänker på… Jag vill hem till min pappa! Jag vill vara där min pappa är just nu! Fan det gör så ont av att ens tänka på det!

Finns väll bara en sak att säga, må han vila i frid och slippa all smärta och att lida. Det är svårt att vara positiv och se ljuset i mörkret just nu.  

Jag borde ha ringt tidigare.

Jag packa precis ner (nästan) alla min skor så de är redo för sitt nya (för en del av dem) hem. Och oj vad många par skor jag har! Inte för att man kan ha för många… Men ska nog inte köpa fler par skor i år. Japp, ni läste rätt inga nya skor förrän 2012! Jag kommer förmodligen vara den enda som är ute och handlar 1 januari 2012!

Så nu har jag bara köket, resten av kläderna och lite annat att packa ner. Kläderna är inga problem de ska ner i min stora väska. De andra sakerna är nästan helt klart, det enda jag kommer ha problem med är nog köket! Vad ska packas upp sen och vad ska inte packas upp, det är mitt stora problem!

Men jag har kommit rätt långt ändå! Jag kan nog bli helt klar till den 6/6 (om jag får den hjälp jag räknat med!). Tänk om ungefär två veckor så kommer jag jobba på mitt drömjobb! Helt sjukt vad jag ser fram emot det! Har bara lite att fixa innan jag ska börja, till exempel sådana tofflor som alla har… Vart köper man dem? Undra om det är ok att ha vanliga skor…

“What’s got you all wadded up?” he drawls, toothpick in mouth, as usual.

“Don’t ask” I say, but then I start talking and tell him every bit of it, concluding with, “And worst of all, I can’t stop obsessing over David. I thought I was over him, but it’s all coming up again.”

He says, “Give it another six months, you’ll feel better.”

“I’ve already given it twelve months, Richard.”

“Then give it six more. Just keep throwin’ six months at it till it goes away. Stuff like this takes time.”

I exhale hotly though my nose, bull-like.

“Groceries,” Richard says, “listen to me. Someday you’re gonna look back on this moment of your life as such a sweet time of grieving. You’ll see that you were in mourning and your heart was broken, but your life was changing and you were in the best possible place in the world for it – in a beautiful place of worship, surrounded by grace. Take this time, every minute of it. Let things work themselves out here in India.”

“But I really loved him.”

“Big deal. So you fell in love with someone. Don’t you see what happened? This guy touched a place in your heart deeper than you thought you were capable of reaching. I mean you got zapped, kiddo. But that love you felt, that’s just the beginning. You just got a taste of love. That’s just limited little rinky-dink mortal love. Wait till you see how much more deeply you can love than that. Heck, Groceries – you have the capacity to someday love the whole world. It’s your destiny. Don’t laugh.”

“I’m not laughing.” I was actually crying. “And please don’t laugh at me now, but I think the reason it’s so hard for me to get over this guy is because I seriously believed David was my soul mate.”

“He probably was. Your problem is you don’t understand what that word means. People think a soul mate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soul mate is a mirror, the person who shows you everything that’s holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then they leave. And thank God for it. Your problem is, you just can’t let this one go. It’s over, Groceries. David’s purpose was to shake you up, drive you out of your marriage that you needed to leave, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light could get in, make you so desperate and out of control that you had to transform your life, then introduce you to your spiritual master and beat it. That was his job, and he did great, but now it’s over. Problem is, you can’t accept that his relationship had a real short shelf life. You’re like a dog at the dump, baby – you’re just lickin’ at the empty tin can, trying to get more nutrition out of it. And if you’re not careful, that can’s gonna get stuck on your snout forever and make your life miserable. So drop it.”

“But I love him.”

“So love him.”

“But I miss him.”

“So miss him. Send him some love and light every time you think about him, then drop it. You’re just afraid to let go of the last bits of David because then you’ll be really alone, and Liz Gilbert is scared to death of what will happen if she’s really alone. But here’s what you gotta understand, Groceries. If you clear out all that space in your mind that you’re using right now to obsess about this guy, you’ll have a vacuum there, an open spot – a doorway. And guess what the universe will do with the doorway? It will rush in – God will rush in – and fill you with more love than you ever dreamed. So stop using David to block that door. Let it go.”

“But I wish me and David could —“

He cuts me off. “See, now that’s your problem. You’re wishin’ too much, baby. You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughtta be.”

Från Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert

Mina föräldrar har haft en veckas ledighet från sina barn nu. Stora Klumpen har varit på vift i Italien med skolan och jag har varit kvar i huvudstaden utan att våldsgästa dem den här veckan.

Pratade med dem i telefon för ett tag sen och det lät som om de trivdes ordentligt! Men vem skulle inte tycka att det vore skönt o bli av med en halv fjortis och en lat halv vuxen? Slippa laga mat mitt i natten för att någon av dem har glömt att äta, tvätta rena kläder för att Stora Klumpen inte har koll på vad som är smutsigt o rent, ringa 20 missade samtal klockan halv 3 till någon som skulle varit hemma klockan 2, åka och hämta från stan (när man bor mitt i stan), ta hand om punkterade cyklar för att någon råkat cykla i glasbitar, diska alla stekpannor och kastruller för att någon fick för sig att laga mat till alla, höra musiken från MTV 24/7 på övervåningen även om ingen är på övervåningen, gå runt och släcka lampor i rum som ingen ens är i, tända lampor för att ”det är läskigt när det är mörkt”, tvingas sitta och kolla på en film som man egentligen inte vill se men den är läskig och ungen vill verkligen se den… Ja, det kan inte vara lätt att vara mamma och pappa till Stora Klumpen och mig!
Man får nästan hemlängtan av att läsa det där…

På tal om hemlängtan så pratade vi även om att jag kanske borde flytta hem… För jag har bestämt mig nu, jag ska någon gång i mitt liv öppna ett konditori! Och min kära far ska sponsra mig med allt jag behöver, det enda jag behöver göra är att anställa mamma och hennes två väninnor…

Visst tänkte jag och sen började både jag och pappa skratta!

”Du kommer gå back! De kommer sitta och prata mer än de kommer jobba”
”VI kommer gå back, de kommer baka en kaka men äta 10!”

Sen blev det inge kul för mamma hörde vad vi sa… Men dags att hoppa av och starta ett konditori, eller?

Hur hamnade vi här?

Hur mycket jag än tittar runt mig… Hur mycket jag än blundar och hur hårt jag än blundar, så ser jag ändå samma syn när jag tittar igen. Är det här jag ska vara?

Jag min en lördag då jag var 16, det var den näst sista dagen på sommarlovet. Sista sommarlovet innan gymnasiet. Då kändes det så här, men den dagen slutade på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag var jättenervös för jag trodde att jag skulle missa min första gymnasiedag. Jag kommer ihåg den dagen lite för tydligt. Jag undrar varför.

Det känns skumt att sitta o tänka tillbaka på den man var då. På personen som låg där under EKG elektroderna och kände hur magen drog ihop sig. Jag jämför den personen med den som sitter här idag… Hon känns mer positiv och mycket gladare än hon som sitter här.

Det får mig att tänka på Hon om fem år, vart kommer hon vara? Kommer hon ha hittat rätt eller kommer hon göra det alla andra gör just nu?

Bör man kanske packa sina väskor nu?

 Those Dancing Days – Daydreams & Nightmares

”Det är bara att blunda och låtsas att det är sommar!”

Jag blundar, jag lyssnar och jag inbillar mig! Men jag kan inte känna den känslan, inte ens när jag sitter vid elementet! Det går inte att känna den lyckan och det pirret man har på sommaren just nu. Speciellt inte när man tittar ut och ser all snö, speciellt inte när man får en köldchock varje gång man går ut.

Jag vill titta ut genom mitt fönster och se klarblå himmel och grönt gräs. Jag vill gröna blad på grenarna och känna lukten av grillat mat. Jag vill springa runt på stan i korta shorts och convisar utan att behöva amputera bort kroppsdelarna. Jag vill kunna ta av mig klackarna och gå hem barfota efter ”den bästa kvällen i mitt liv”. Jag vill kunna packa väskan spontant och sätta mig på ett tåg/flyg till en okänd destination. Jag vill ha sommar.

Så hur mycket du än ber mig att blunda och lyssna, så kommer jag ändå aldrig få det jag vill ha just nu. Inte ens om jag blåser ut ljusen och önskar det med hela hjärtat.  

Är du lika rädd som jag är? Är du lika dåraktig som jag är? Är du lika nervös som jag är? Tänker du ändå ta risken som jag gör? Kommer detta hamna på listan över saker jag inte borde ha gjort?

Bör jag redan nu börja köpa kakdeg och glass? Fylla skåpet med sockerrus…

Kommer detta vara det enda jag ångrar med mitt liv? Eller kommer detta vara något jag kommer tänka tillbaka på och le som ett fån?

Jag känner mig lite delad just nu, gör inte du?

Så med en sprucken läpp och en lärobok handen, så tänker jag krypa ner i min säng och göra något annat… Något som inte har med dessa tankar att göra. Något helt annat.

Men det kommer säkert inte gå…

Äh, vem bryr sig? Känns verkligen som om karma ger igen i år…

Förra året hade jag chansen men jag sumpa den, i år vill jag men jag har ingen chans. Inga valar alls.

Va fan, äh… Aja, jag har i alla fall en bra nyhet (som jag ska berätta om på måndag!).

Fast lite känns det ändå… FAAAN!! Aja, inte mycket att göra åt…

Jag ångrar mig lite mycket just nu! Varför behöll jag inte den där chansen? Nu är det för sen, tror jag…

Vilken miss, vilken idiotisk miss…

JAG ÅNGRAR MIG! Förlåt…

Ibland när jag tänker på saker, så tänker jag på dig. Jag tänker på hur det skulle ha varit om det vore annorlunda. Om allt som hänt inte hade hänt. Om du var okej. Sen börjar jag tänka på det som var. Det som fanns. Det som vi tappade bort.

Och ibland saknar jag det. Ibland saknar jag det jätte mycket. Då blir jag ledsen. Sen blir jag arg. Arg på dig för det du gjorde. Arg på dig för att du inte sa som det var från början. För att du bara gav upp. Du gav mig ingen chans att förklara hur det var. Hur det borde vara.

Jag kommer alltid komma ihåg vad jag ville säga dig men inte fick. Jag vill fortfarande säga det till dig.

Du var trots allt en av mina närmaste vänner. Du fick mig att förstå hur det stod till. Att allt inte var förbestämt och över, att det fanns en chans.

Jag saknar det som var. Jag glömmer aldrig sista dagen med dig. Dagen då allt var okej. Dagen innan allting tog slut.

Det var den underligaste av saker
när hon kom genom regnet som en ängel på vift
och var det nåt som jag behövde så var det en ängel på vift
för jag hade aldrig känt mig så fel
som jag gjort det här året och den här festen var bara ännu ett fel
tills hon kom genom regnet och drog sin hand genom mitt blöta hår och sa:

Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den där hemska känslan
Ingen kan nånsin nå oss här
Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den känslan