min hand i din hand när kapporna vänder efter vinden?
Ibland när jag tänker på saker, så tänker jag på dig. Jag tänker på hur det skulle ha varit om det vore annorlunda. Om allt som hänt inte hade hänt. Om du var okej. Sen börjar jag tänka på det som var. Det som fanns. Det som vi tappade bort.
Och ibland saknar jag det. Ibland saknar jag det jätte mycket. Då blir jag ledsen. Sen blir jag arg. Arg på dig för det du gjorde. Arg på dig för att du inte sa som det var från början. För att du bara gav upp. Du gav mig ingen chans att förklara hur det var. Hur det borde vara.
Jag kommer alltid komma ihåg vad jag ville säga dig men inte fick. Jag vill fortfarande säga det till dig.
Du var trots allt en av mina närmaste vänner. Du fick mig att förstå hur det stod till. Att allt inte var förbestämt och över, att det fanns en chans.
Jag saknar det som var. Jag glömmer aldrig sista dagen med dig. Dagen då allt var okej. Dagen innan allting tog slut.
Det var den underligaste av saker
när hon kom genom regnet som en ängel på vift
och var det nåt som jag behövde så var det en ängel på vift
för jag hade aldrig känt mig så fel
som jag gjort det här året och den här festen var bara ännu ett fel
tills hon kom genom regnet och drog sin hand genom mitt blöta hår och sa:
Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den där hemska känslan
Ingen kan nånsin nå oss här
Du kommer aldrig mer vara ensam,
aldrig mer den känslan
