From a café window

Det var inte det här jag hade tänkt mig. Men det blev mycket bättre än det jag hade tänkt mig!

Dagen började tidigt *hosthost*, på något sätt var jag uppe och R stod och stampa foten. Det var tydligen en perfekt dag för att gå ut och gå. Snubben hade rätt! Solen sken och värmde som om hösten vore en myt. Om det inte hade varit för alla löv så hade man nog fått sommarkänslor…

Vi bestämde oss för att ta oss till toppen av ett av Slöddertäljes berg. Lättare sagt än gjort då man snubblade på varenda rot i princip! Men upp kom vi och det var bland det mysigaste stället. Kan verkligen tänka mig grillning där på sommaren. Sen skulle vi ta oss ner…

Det var ännu svårare, då vi skulle ”gena” oss ner… Så klart så ramla jag och rev upp huden på fingret så att det börja blöda! Och R skrattade gott åt det. Eftersom vi hade tagit oss ner helt fel så fick vi ta en promenad längst vattnet. Långt tyckte R, själv ville jag bara ha plåster. Men fick trösta mig med ny halsduk och ny mössa. Perfa!

Kvällen avslutades med mys, Obeka ville basta men R och jag röstade ner hennes förslag. Så det blev Sveriges Skönaste Familj och popcorn.

Nu ska jag sova tror jag. Skola imorgon, nervsystem står på schemat… Det innebär en PowerPoint på 40 sidor på alldeles för lite tid… Inte kul!

Jag är dålig jag vet! Men det känns som om ifall jag skriver något så kommer jag bara klaga…

För helt ärligt så är det mörkt när jag går hemifrån och mörkt när jag kommer hem. Jag blir lite smått deppig och väldigt irriterad. Vilket min kära familj har fått ta konsekvenserna för. Jag har nämligen skällt ut både mamma och pappa i telefon för småsaker som inte har någon betydelse.

Jag är bara så allmänt trött och hungrig. Då jag knappt får sova och har nästan inga måltider alls! Om det inte vore för lunchen så skulle jag svälta ihjäl… Men jag hinner inte laga någon mat och när maten väll är klar (om jag hinner laga mat) så är jag inte hungrig längre! Ni vet den känslan då man är så hungrig att man vill spy och man vet att man kommer spy om man äter något… Jag lever med den känslan just nu.

Så nu ska jag trycka i mig en macka och sen ringa mamma och pappa och säga förlåt… Jag hoppas att jag kan hålla humöret uppe så att jag kan göra detta…

Dagen I-landsproblem: Rulltrappor är väll till för att rulla och inte stå stilla ur funktion, så att man tvingas gå ner i dem som om de vore vanliga trappor!!

Underbar morgon och förmiddag!

Jag har frossat Channing Tatum (step up, Dear John, coach Carter och andra snygga roller) hela morgonen, jag är kär i snubben!

Som vissa Etown flickor skulle ha sagt: ”HANS MAGE DÖDAR!”

Hahaha! Han är så grym på att spela alla sorts roller! Plus snubben ser bra ut i uniform och hiphop – kläder. Han ser till och med bra ut i trasor! Snubben skulle kunna ha sopsäck och ändå vara snyggast.

Jah, man kan nästan säga att jag bytt ut min kära Michael Scofield aka Wentworth Miller… NÄSTAN är nyckelordet!

    
hihi den var så bra att den får vara med 2 gånger!

   (Skulle kunna mörda för den blicken!)

Jag skulle lägga ut bilder nu men kameran är på hemlig ort… Så det får bli när jag hittat den.

Så istället sitter jag och pluggar med Obeka på CT.

Rättelse: Obeka pluggar och jag suckar och vill skjuta mig själv!

Det går bra idag alltså! Det går bäst! Eller inte…

Ne nu ska jag banka huvudet i bordet och se om de gråa cellerna lever.

Tillbaka i Slöddertälje…

1 november och alla verkar lämna landet! Är det inte USA ett år, så är det Norge eller Spanien! Ja till och med Asien/Australien runt! Själv får man vänta till den 23 december innan man får lämna landet.

Ne, man kanske skulle ta och åka på den där kryssningen nu till helgen som kommer…

Livet är en enda röra och nu ska den här röran sova.

Jag blir galen! Kan inte koncentrera mig! Sitter och lyssnar på mannen med det underbara leendet och gudomliga rösten. Ibland önskar man sig en sån som han…

På tal om en sån där… Hur gör man för att bli av med oönskat uppmärksamhet? Jag har alltid förundrats över hur det kommer sig att man alltid får uppmärksamhet från helt fel åskådare? För jag vet att du tittar, jag har sätt dig!

Så nu sitter jag här och ser dig, fast nu är det jag som snokar, jag som kollar upp dig… Jag måste få veta varför. Jag måste då säga, darling du gör det inte lätt för mig. Fast hur kul vore det?

Jag tänker sätta punkt där innan jag säger för mycket. Nu måste jag skriva klart på min rapport! 

Dagens I-landsproblem: Man ska ha en sån där vovve som är grym på apport! Min mobil laddare är för långt bort för att använda the force…

Sitter med Obeka på Campus T och skriver min rapport… Fast egentligen skriver jag inte utan gör massa annat som jag inte borde göra. Obeka är dock duktig. Hon sitter med matteboken (fast hon har inte slagit upp den så jag vet inte vad det är hon räknar på…).

Men jag kan nog få det här klart ganska fort. Det ser inte ut att vara en svår rapport. Bara en sådan där jobbig, där halva rapporten står i laborationsbeskrivningen. Så man vet inte vad man ska skriva av och vad man ska skriva om. Men i stortsätt så vet jag hur jag ska skriva. Det gäller bara att komma igång!

Men när man väll kommer igång så störs man av söta Obeka som tänker…

Obeka tittar upp från sitt pluggande och får en funderare när hon ser sjalen runt mina axlar:

”Jaha har Nour likadan sjal som mig… Undra om hon vet om att jag också har en sån sjal… Va komiskt att vi har dem på oss samtidigt!” Obeka tittar runt i grupp rummet… ”Men var är min sjal nu då?”

Det muppen inte fatta var att det var hennes sjal jag hade runt mig! Hahahaha!

Blondinmoments till max!

Vill ha dig i mörkret hos mig, tiden den stannar när vi rör vid varan, å jag lättar jag flyger jag svävar fram, låt det aldrig ta slut!

Låt det aldrig ta slut. Självklart tar allt slut. Precis som ett samtal med en vän i ett annat land. Precis som en promenad med någon man har kärt. Precis som en kväll med någon speciell.

Så med låten i högtalarna angels och höstmörker utanför mitt fönster, säger jag god natt till världen. Om någon skulle fråga just nu ”är du lycklig nu”, så skulle jag svara ”jag är lycklig nu”…

Tjejmiddag på gång

Jag ligger bokstavligen på min matta och glor på min taklampa. Alla som varit hos mig vet att min matta är inget man vill ligga på om man inte är helt borta. Det vill säga packad.

Men allt jag kan tänka på just nu är sena sommarnätter och varma vindar. Nattdopp i fontäner och annat slarv. Vilket påminner mig, jag kan nu säga att jag badat i en fontän i Slöddertälje! Jag ställde mig nämligen i en fontän utanför stationen… Med gummistövlar och paraply för någon dag sen.

Men nu ligger jag har… Jag drömmer mig tillbaka lite halvt till min blommiga matta… Hur kan man vara så nära men ändå så långt borta? Hur kan man stå och se på men vara mitt i smeten samtidigt?

Jag tror att jag förstår, det är inte just nu som räknas eller om fem minuter. Det är inte det som varit, det som är eller det som kommer… Det är bara det som känns som räknas. Allt annat är bara… Där.

Ja, jag är lite vilsen och trött just nu. Jag väntar på att min låt ska spelas från min lista… men egentligen borde jag bara sova… Har saker att göra imorgon och folk att träffa…

Och folk att undvika.

Sorry, jag är inte död... Har bara inte haft internet...
Men nu när jag har det så kommer det komma ett nice:igt inlägg snart :D

Älskling, don’t break my heart just yet, wait a little…

José Feliciano – El Tango De Roxanne
 

Allmänt lost? Check

Trött som aldrig förr? Check

Vet varken ut eller in? Check

För mycket planerat för lite tid? Check

Förbannad? Check

Jag är så o disciplinerad! Jag var ganska duktig (okej, jag var totalt sämst när det gällde självdisciplin men jag försökte!) när jag bodde hemma… Nu, nu kollar jag film, serier och gör allt annat än det jag borde göra! Nu sitter jag på golvet och glor på musik från Moulin Rouge. Vilket på miner mig, jag måste se den filmen igen och det snart!

I morgon kommer det bli en allmänt fixa dag. Imorgon ska jag inte göra som idag.

Nu borde jag sova.

Dagens I-landsproblem: Nu spelas fel låt…

Vi har börjat med det riktigt roliga i skolan nu (PBL). Det innebär att man får ett case (en pasient med en för oss okänd sjukdom) och sen ska man försöka ta reda på vad felet är. Med andra ord det Doctor House gör!


Eftersom det är så super kul så tänkte jag dela med mig av mitt case till er. Så ni också får leka House en stund. 
Reglerna är de att ni inte får använda googel förän ni har listat ut vad ni tror att det är. (Egentligen får man inte använda internet eller böcker. utan det enda man får använda är tidigare erfarenheter.)

Svaret kommer in en kommentar när den första personen har gissat rätt. Det är ok att gissa via sms eller muntligt, om man är för lat för att kommentera alltså...
HA SÅ KUL!


Case 1/D

When he had been a little child Anton had been so active. He was always running and playing. He loved to swim too and had learned earlyy from his mother and father. then when he was about 4 he began to change. He had problems in going upp steps and seemed to get tired more easily even though his leg muscles seemed to be bigger. Hewas clumsy too - and droppedthings or even fell over. When he fell over he seemed to have problem in getting upp himself - as if he was too weak to do it. His parents hadn't been too worried at the beginning but then theyy went to the docktor. Now he had been to hospital for some tests. They had also taken an X-rayy of his back and seen that it was curved to the side. They had also taken a biopsy which they said was for genetic test and also to look for something called "diss....". His parents had been so worried they hadn't thought to write down the name. Todayy when they went to the hospital they would write down what it was the doctors had been looking for and would try to research it as much as possible.




Kom du på det? Kommentera svaret för att få det rätta svaret!

Du gör mig glad när jag behöver det som mest. Tack för att du orkade lyssna, trots att du var flera mil bort och telefonen dog två gånger. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade saknat dig. Du är trots allt den enda som jag gör riktigt knäppa saker med (utan att det är min ide först!).

Så jag tycker att du ska ta bilen (eller tåget) till mig nästa vecka. Så att vi kan kasta vindruvor på sura tanter tidigt på morgonen. Det var riktigt kul att det gick från en promenad i Stockholm till kasta vindruvor på folk… Men sådana som vi är lite allmänt lost i livet.

Tack för att du fick mig att le igen.

Har nästan gett upp nu. Jag har bäddat upp min säng, har lagt mig på magen och tagit av mig strumporna.

Sist min säng såg ut så här så satt du i mitten av den och skrattade åt mig. Du tittade på mig och undrade varför jag låg med halva kroppen utanför sängen.  Du skakade på huvudet och gapskrattade.

Sist du satt här var vi vänner. Sist du skrattade med och åt mig var vi vänner. Nu, nu vet jag inte vad vi är. Jag vet inte ens på vilken sida av sträcket du står. Själv står jag här. Just här, mitt i allt och undrar vad du gör.

Och varje gång min Spotify lista spelar den där låten, så vill jag lägga mig ner och stirra på stjärnorna. Själv. För chansen att få göra det med dig är obefintlig. Så om du tänker fortsätta stå där med ryggen emot så tänker jag dra på mig gummistövlarna, hoppa i vattenpölar, baka och skratta utan dig.

Du vet vart jag finns, du vet hur du ska få tag på mig och du vet att jag alltid svarar. Men tänk på att alltid lätt kan bli aldrig.