You're impossible to find
”Jag vill inte se dig som den som kom undan…”
Ibland gör det så ont att tänka tillbaka, ibland blir man så ledsen att man bara vill lägga allt på hyllan byta adress och liv. Men ibland så funkar inte ens det. Ibland så lägger man sig bara i gräset och blundar hårt och önskar att marken under sväljer en hel.
Men sen hittar man det igen, man tror att det är över och man sätter upp nya mål. Man blundar och tänker på det som varit, gömmer det och börjar om. Men det blir aldrig av ändå…
Man är kvar i det förflutna, rädd och vilsen. Tills det knackar på dörren och man fattar att det inte var meningen, att det aldrig var meningen. Då, äntligen då, fattar man vad man gått miste om och vad man inte kommer få tillbaka.
Därför låter jag bli att tänka tillbaka, därför tänker jag inte alls. På något sätt är det inte värt det…
Men ibland så är en smak från förr lika dränkande som att stå på havsbotten med ett järnklot runt foten. Alltid något som håller en kvar…
