Oh, Cecilia, I'm down on my knees, darling!
Ibland händer det att man lägger av med det enda man är bra på. Oftast för att man tröttnat på det, i vissa fall för att man har haft en svacka eller för att det gör för ont.
Jag har nog varit utsatt för lite av varje. Jag lade ifrån mig det enda som fick mig att känna mig hel, pennan.
Men så händer det, ett ljus går upp för en och några ord får en att tänka om. Ikväll gjorde jag något som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag läste upp ur mina djupaste tankar för någon. Någon precis som jag, lite vilsen i det välkända.
Så idag plockade jag upp pennan igen. Jag skrev och jag kände.
Allt detta tack vare en annan vilsen själ, vilsen i det blåa är vi nog båda två. Men det är snart över och solen kommer skina på oss igen. Fast den här gången starkare än innan.
Tack för att du knuffar ner mig på tågrälsen. Det fick mig att inse hur mycket jag vuxit det senaste året. Utan dig hade jag varit lika vilsen som för ett år sen! Jag hade nog aldrig tagit upp pennan om du inte hade inspirerat mig, så som du gör varje dag.
