Miss halfway
Läste precis något på Fröken Östlund blogg som fick mig att tänka till lite…
Jag har slösat på dem! Vad har jag gjort? Jag kommer aldrig mer få tillbaka det. För man får väll bara ta en av allting? Jag har förbrukat det för fort och lämnat det till återvinning! Inte konstigt att jag tittar tillbaka och fråga mig själv vad det är jag håller på med…
Är det jag som är trasig? Eller är det du? Det kan inte vara jag, för jag vågar fortfarande. Jag riskerar det dyrbaraste jag har. Jag räcker över det på ett guldfat och ställer mig en bitbort och ser på. Hur det slutar? Det vill nog inte ens jag veta! Jag tar en chans och jag ger en chans, för vad ska jag annars göra? Stå i ett hörn och se hur allt bara rinner ner i sanden?
Nej tack, jag målar hellre fan på väggen!
Men det är inte heller ett bra sätt att göra det på. Jag har kört min stil (”göra först tänka sen (eller tänka lite undertiden och sen tänka mer)”) ett tag nu och det fungerade i början. Felfritt. Men nu vet jag inte längre.
Någon sade förlängelsen till mig att man måste våga ta risker för att lyckas. För att riskera är även ett sätt att känna sig levande, så jag hoppa med en gummisnodd fast bunden runt fötterna.
Var kanske inte detta personen syftade på… Men vad skulle jag tro?
Jag hade redan slagit in och räckt över det enda jag kunde ge bort. Men vad hände med det? Jo, jag tappa bort det!
Så jag blev en cold hearted bitch i dina ögon. Men jag är ändå inte lika trasig som dig. Ta ett djupt andetag och se bortom horisonten, vad ser du?
