I'm on my way to believing
Du är ett sms bort. Jag vet det innerst inne. Men något stoppar mig från att skriva det där sms:et, varje gång jag försöker. Det tar emot och det känns inte som om det är så det ska vara.
Det kan bero på att jag inte har en aning om vad jag ska skriva, förutom ”hej”. Det kan bero på att det känns fel mot någon annan. Det kan bero på att du ringde mig när jag tänkte på dig också. Det kan bero på att du inte verkar veta vad du vill. Inte för att jag vet vad jag vill, men ändå.
Det var vid den här tiden på året som allt började. Något nytt, något bättre, något jag ville. På våra villkor, vi tillsammans. Kanske borde skicka ett sms nu. Men du sover va? Du sover och du gör det förhoppningsvis inte ensam. För om du är ensam… Problem är bara förnamnet för mig.
Men om du hör av dig först… Vem vet, det kanske inte blir problem då…
