när jag upptäckte att han bara var en rebound
Ibland får man insyn i hur livet kunde ha varit.
Som när halva släkten är samlad för att fira jul, äta tillsammans och umgås fram till sent på natten (eller tidigmorgon). När de flesta av kusinerna är samlade och skojar med varandra, gaddar ihop sig mot varandra, hjälps åt.
När den äldre generationen pratar om hur det var förr, när de var små och man känner att ”fan det låter underbart, önskar att det var så nu…”.
Men vad gör man när omständigheterna inte tillåter det? Vad gör man när hela värden verkar vara emot det?
Men å andra sidan, jag är ganska nöjd med livet som det är nu!
Jag skulle inte vilja byta ut det mot något annat!
Även fast mitt liv där borta skulle varit mer luxuöst… Som sagt inget är värt det!
Nu måste jag bara avsluta med några citat från det som pågår här just nu!
Stora Klumpen klämmer finnar på halv full kusin:
”SHIT kolla!!! *håller upp blodfläckade serveter* vad mycke blod! Tänk så förblöder jag!!!”
Stora Klumpen efter att ha klämt en till finne:
”Oppppssss! Här råka jag få med lite izcha (kött på barnspråk), du luktar juh gammaltkött…”
Stora klumpen: ”Huh det ser ut som de är grannar med varandra!” *Syftar på finnarna*
Stora Klumpen: ”Har du ätit de här någon gång?” *Syftar på finnarna igen*
Kusin: "ÖÖÖÖ NEEEJ!!"
Stora Klumpen (sekunder efter): ”Fyyy vad äckligt!!!”
OSV. (LOL)
