From a café window

Hatar hur du kan få mig att må dåligt bara av att vara dig själv, hatar hur du kan få mig att gråta så lätt, hatar hur du alltid får som du vill genom en blick, men mest av allt hatar jag hur jag inte kan hata dig!

Du är så jäkla förvirrande, får mig att tro saker som inte är sant, saker som aldrig kommer bli av.

Du kan bara stå där och le, jag gör ändå alltid som du vill! Hatar hur jag inte kan lita på mig själv när jag är med dig!

Vilket inlägg det här blev då… Vad är de för fel på dig? Eller det kanske var som jag sa till tid ”det är inte dig de fel på det är mig”…

Men gissa vad? JAG LJÖG!!