Jag ser mig runt om kring men jag saknar ingenting!
Ibland slår det mig hur tur jag egentligen har för att allt blev som det blev...
För egentligen så hade mor och far andra planer, planer om att bo i ett annat land. Ett land så långt bort från lilla Sverige man kan komma... Men som tur var så övertala mormor dem att flytta till ett land nära henne!
För om det inte hade blivit som det blev, så hade jag aldrig fått träffa de underbaraste personerna i mitt liv. De personer som får mig att le när jag är ledsen, de personer som får mig att skratta tills jag börjar gråta, de personer som får framtiden att verka ljusare, de personer som lärt mig allt jag kan om livet och gett mig alla mina erfarenheter.
Allt började i en skola som kallas för Årbyskolan och fortsatte med ett underbart basketlag. Senare när vi växte upp och började på olika skolor, så slutade det inte där (som alla trodde att det skulle) utan det fortsatte och vi upplevde flera underbara ögonblick tillsammans.
Men vi kommer nog aldrig glömma "Ostbågarna", "Oste på locket", "10 kr", "Nudlarna/Spagettin" eller ens "knarkande teletubbiesarna"... Kan nog räkna ut massa saker och har även massa bildbevis!
Om vi ändå kunde få åka tillbaka till den bästa tiden då allt var underbart och vi byggde kojor i träden och limmade socker bitar på nästippen eller låtsades vara sjuka så att vi kunde sno citronsyra från C lådan...
"Om inte alla sjunger med nu så vet jag inte vad jag gör..." - Sista utflykten med alla 9:or på Årby
(Kolla hans hår LOL)
<3<3<3
