From a café window

Vem behöver en psykolog, när man har en flaska vitt och en ostbricka?

Det händer ibland att man talar ut, man säger hur det var och hur det är, man är ärlig. Detta i sin tur gör att ryggsäcken med stenarna känns lite lättare. För alla vet att man aldrig kan ta av sig ryggsäcken helt.

Men det känns som om varje gång man blivit av med en halv sten så får man helt ny sten att bära på. Men denna sten är någon annans. På något sätt så bär man stenarna åt varandra, istället för att bära de tillsammans.

Det vill säga tills man hittat sin andra halva.

Man måste förlåta och sen glömma. Man måste faktiskt göra det. För att få en chans, en ärlig chans, så måste man gå vidare med sitt liv. Inte låsa fast sig i saker och ting, ge saker en chans helt enkelt.

Vem vet, ödet har ett roligt sätt att belöna en. Allt går runt och kommer alltid tillbaka någon gång.

Så ikväll, tänker vi lite, säger vad vi tycker och släpper allt. Men endast i någon millisekund. Ikväll är det inte som det alltid varit. För jag förstår nu. Jag vet exakt vad som hände och vad som kommer hända. Och det gör inget. Inte nu längre.

Vem vet, jag kanske håller på och blir vuxen… Tusan, mina aldrig växa upp piller funkade inte!

Men vad det än är, så har jag tagit tag i mitt ”problem”. Jag har gått igenom det, överanalyserat det och löst det. Jag har kommit till den punkt där jag kan till och med tänka mig att konfrontera det, men egentligen så behöver jag inte ens göra det.

Jag har bytt mina gråa converse, jag har lagt mina röda convisar på hyllan och spanar in ett par nya. Äkta converse…

Ibland går man i bitar, ibland går man bara sönder. Man faller ihop och man ligger kvar.

Ibland så får man hjälp upp och ibland så ställer man bara sig upp, bara så där…

Och ibland så bryr man sig inte!

Ibland så drar man på musik på högsta volym och bara dansar ut det!

Jag dansar, inte för att jag behöver dansa ut det. Ne, inte den här gången. Jag dansar för att det är kul, för att det går bra, för att jag passar på medan jag kan.

Jag dansar runt. Lycklig för en gångs skull…

Jaha, då har man lämnat ifrån sig sin första lägenhet till nästa ägare. Mitt hem som jag haft i över ett och ett halvt år. Och det enda jag kan säga är: om väggarna kunde tala så skulle de ha många roliga och mysiga historier att berätta. Jag kommer aldrig glömma alla sena kvällar med god mat och underbart sällskap.

Jag känner mig lite ledsen, lite lost… För vad händer nu? Vilka kommer jag att umgås med mitt i natten när jag inte har något att göra? Vid kommer jag få träffa för nytt folk? Vem vet det kan blir ett äventyr!

Bäst av allt är att jag slipper pendla till skolan varje dag och slipper alla störda fåglar som äter upp varandra! Super äckligt.

Jag ska skaffa en tvättbjörn som tvättar åt mig, jag ska skaffa en isbjörn som håller maten kall och en vanlig björn som håller mig varm. Men vad skulle b(p)ärbjörnen göra?  

Humörsvängningar och hormons rubbningar! Att flyttpacka är som att vara gravid. Både humöret och hormonerna är åt skogen! Ena sekunden är man super glad för att man ska lämna det här och gå mot nya äventyr, andra sekunden så vill man lägga sig i sängen i fosterställning bara för att man inte klara av att lägga skorna i en svart sopsäck! Och tredje sekunden så vill man bara packa upp allt igen och låsa sig fast med en stor kedja i dörren…

Samtidigt så ska man verka fullständigt normal och inte jämföra sig själv med Dexter…

Lost? Japp, det kan man lugnt säga!

Det är tur att mamma kommer upp nästa vecka för att ta en lunch och umgås lite. Synd bara att hon endast stannar över dagen!

Dagens I-landsproblem: ”Jag skiter i det här kommer ändå aldrig få användning av det” – uppenbarelser

”Ne alltså, det behövs inte du är perfekt…”

Nu är det bara små saker kvar att packa. Små saker, det jag använder dagligen och så sådant som inte kan vara nerpackat för länge.

Det enda jag inte rört är mina skor… Jag har bestämt mig för att lägga alla skor i en svart soppsäck. Då det är enda sättet att få ner alla i samma ”förpackning”. Men när jag stod med sopsäcken i handen och försökte lägga i de första skorna så tog det emot! Det gick bara inte!

Det känns inte rätt att lägga dem i en svart sopsäck. Även om de inte ska slängas eller skänkas bort, så gör det ändå ont. Det tar emot. Jag får be någon annan göra det åt mig…

Det är seriöst fel på mig! Jag sitter och tänker på mina 2 par röda älsklingar bland alla stövlar, jag tänker på mina svarta killers, jag tänker på mina vita bebisar, på mina nya stövlar… Ska alla dessa läggas i en svart sopsäck tillsammans med mina svarta gummistövlar? De kommer bli misshandlade och skadade för livet! De kommer aldrig förlåta mig.

Ne… Jag behöver en stor resväska! En stor resväska att ha skorna i…

De ska packas med omsorg. Mina älsklingar!

Jag går seriöst under! Det är lådor överallt, det saker överallt!
Just nu sitter jag på min säng och glor på saker jag har kvar att packa. Saker jag inte vet vad jag ska göra av. Saker som jag kommer behöva packa upp innan jag ens flyttat!

Jag känner mig inte lite lost! Vill ha mamma och pappa här, vill att någon kommer och berättar för mig hur jag ska göra. Eller bara fixa allt åt mig! Jag orkar inte packa mer.

Izlaaa, kom tillbaka!

Just nu är det ingen bra dag… Känner mig trött och irriterad. Trött för att jag suttit på tråkigt och värdelöst seminarium i 2 timmar och 30 min, trött för att jag har pluggat så länge, trött för att jag vill sova. Irriterad på folk som blir sura för att jag inte har tid med dem när jag pluggar! Irriterad på folk som har mer koll på mig än min mamma! Irriterad för att folk inte fattar att jag inte vill ha något med dom att göra!

Så nu sitter jag kvar på samma plats som jag suttit på hela kvällen. Jag skriver så mycket att jag får ont i handen. Jag har skrivit så mycket idag! Men så kan det bli när man har tenta på fredag. Sen ska jag planera 2 flyttar, först inom Wibban sen till nya lägenheten!

Är så satans stressad! Helt sjukt.

Idag och imorgon: Plugga!

Fredag, lördag och söndag: Packa och flytta (flytt nr 1)!

Nya mål:

• Sova tidigt och gå upp tidigt varje dag. 
• Äta nyttigt och bra
• Plugga som under gymnasiet
• Göra allt annat jag vill göra, det roliga, varje helg!

 

Nu ska motivationen bli på topp och jag ska ha kul igen!

Helt sjukt hur tre ord kan ha så stor betydelse för några!

När man packar sina väskor och när man går igenom sina saker, så tar man en lång promenad genom sitt liv. Otroligt hur mycket man tänker på när man tömmer sina lådor. Bäst av allt, man slänger det gamla som gör ont och kramar om det gamla som får en att le. Man ser det nya med nya ögon och man hittar sig själv!

Det nyaste är nog inte något jag ska behålla. Det känns skönt att sortera allt, man sorterar sitt eget liv på något sätt. Får ordning på allt. Att göra precis det jag vill när jag vill, blir mycket lättare. Och det jag vill just nu är att ha det som det alltid har varit. Jag vill flytta in till det nya men mer vill jag inte ändra på.

Jag lyssnar nog för mycket på Obeka, men människan har rätt. Hon har haft rätt den senaste tiden. Bäst av allt är att hon och jag tänker i samma banor. Vilket man kan se i det vi gör.  Och våran nya plan… Jag tror inte det kommer bli svårt! Men, jag ska nog inte inga i någon offerceremoni (om du fattar vad jag menar, Obeka). Jag vill nog inte det.

Så nu ska vi börja om på nytt vi ska göra det vi älskar och vi ska vara fabulösa när vi gör det. Plus jag har 180 nya grannar att lära känna… Detta kommer bli spännande!

Ne nu är jag trött på det här! Tänker inte bli en av alla dem som flyr landet. Tänker inte låta något dra ner mig!

Så nu bestämmer jag att jag ska göra som jag gjorde innan allt blev så fel! Jag tänker vara den där ettriga jäveln som ser allt positivt! Mig själv, med andra ord.

Jag tänker inte sova länge längre, bara för att slippa se snön. Jag tänker inte skjuta upp allt, bara för att jag inte orkar ta tag i det. Jag tänker inte vara den där gulliga personen som är super snäll hela tiden, bara för att inte såra någon.

Nu tänker jag också börja året med att bara göra det jag känner för, när jag känner för det. Jag ska nå mitt mål! Jag ska bli awesome! Nu är det slut på undanflykter och ursäkter. För nu är Norpan tillbaka!

Tydligen så har min kära Obeka valt sida och det är tydligen inte min sida!

Människan har fått för sig att som pågår just nu is the shit! Så oavsett vad jag än säger så spelar det ingen roll. Hon har fått för sig något och tydligen vill hon det här mycket mer än jag vill, hon vill få det hon vill ha! Hon vill ha det så fort som möjligt också! Hon till och med räknar med att få det innan den 14/1!

Spelar ingen roll hur mycket jag pratar med henne om vad jag känner… Neej, den här gången är hon säker på att hon har rätt och att jag ska göra precis som hon säger för det kommer bli bra!

Jag känner mig lite som en offergåva...

Ganska brutalt inlägg, förlåt Obeka, du vet att utan dig så skulle jag inte klara mig en sekund i den stora vida världen! Du är bäst!

Men jag var tvungen att få ur mig allt ;)

Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly! Springa så långt bort jag kan komma och springa så fort jag bara kan. Men då är det tur att man har Obeka som håller koll på läget, ”att fly är såå 2010”!

Så även om hon den andra sjunger  “And I never was smart with love I let the bad ones in and the good ones go” och man känner igen sig… Så vill man inte vara 2010!

Så nu sitter jag här (bikini packad) livrädd och dötts hotad (av Obeka!). Madam tycker att jag ska göra det hon inte vågar. Själv ska hon ställa sig bakom med Ben och jerry och glo lite! Jag tycker det är lite orättvist att hon bestämmer att vi offrar mig först, innan hon ger sig in i leken själv!

Det roliga är att jag inte tvivlar en enda sekund på hennes magkänsla. Inte den här gången i varje fall!

Men när hon går i läskiga mörka tunnlar i Slöddertälje då står jag bane mig kvar och skakar på huvudet! Men nu… Kör bara!

Dagens I-landsproblem: Jag har ätit så mycket lassange att jag har ont i magen!

Det är underligt hur någon kan få en att må så bra.

Ibland så blir man nervös. Man ångrar ett beslut. Man tar det igen. Man ångrar det igen. Tills man står där, halvt vilsen och med för höga klackar. Och oavsett hur snygga skorna är på, så är det fel skor till just den klänningen.

Då börjar man rota i hyllorna efter gamla skor. Skor som man egentligen inte borde prova igen. Skor som står på just den hyllan av en anledning. Men man gör något dumt, man tar på sig skorna och går runt i dem i ett par timmar…

Tillslut kommer man på varför skorna ställdes på hyllan från början. När man kommit på det, så brukar man gå tillbaka till de där bekväma stövlarna som skydar ända upp till knäna. Stövlarna som får en att må bra och som inte gör ont.

När man haft stövlarna på ett tag, så vill man testa skodjungeln igen… Tillslut har man hamnat i en ond cirkel. Där allt bara går runt och gör ont. Tillslut slutar man känna efter…

Det man egentligen borde göra är hitta de där perfekta Conversen och aldrig ta av sig dem. Convisarna som är bra för själen, som får en att skratta när man vill gråta, som får en att göra saker man inte trodde man kunde och som får en att våga hoppas och tro igen.

Mina röda Converse… De står i ett hörn just nu och väntar på sommaren.

Dagens I-landsproblem: Jag vill ha sådan där lampa som slocknar när man klappar!