From a café window

Mina föräldrar har haft en veckas ledighet från sina barn nu. Stora Klumpen har varit på vift i Italien med skolan och jag har varit kvar i huvudstaden utan att våldsgästa dem den här veckan.

Pratade med dem i telefon för ett tag sen och det lät som om de trivdes ordentligt! Men vem skulle inte tycka att det vore skönt o bli av med en halv fjortis och en lat halv vuxen? Slippa laga mat mitt i natten för att någon av dem har glömt att äta, tvätta rena kläder för att Stora Klumpen inte har koll på vad som är smutsigt o rent, ringa 20 missade samtal klockan halv 3 till någon som skulle varit hemma klockan 2, åka och hämta från stan (när man bor mitt i stan), ta hand om punkterade cyklar för att någon råkat cykla i glasbitar, diska alla stekpannor och kastruller för att någon fick för sig att laga mat till alla, höra musiken från MTV 24/7 på övervåningen även om ingen är på övervåningen, gå runt och släcka lampor i rum som ingen ens är i, tända lampor för att ”det är läskigt när det är mörkt”, tvingas sitta och kolla på en film som man egentligen inte vill se men den är läskig och ungen vill verkligen se den… Ja, det kan inte vara lätt att vara mamma och pappa till Stora Klumpen och mig!
Man får nästan hemlängtan av att läsa det där…

På tal om hemlängtan så pratade vi även om att jag kanske borde flytta hem… För jag har bestämt mig nu, jag ska någon gång i mitt liv öppna ett konditori! Och min kära far ska sponsra mig med allt jag behöver, det enda jag behöver göra är att anställa mamma och hennes två väninnor…

Visst tänkte jag och sen började både jag och pappa skratta!

”Du kommer gå back! De kommer sitta och prata mer än de kommer jobba”
”VI kommer gå back, de kommer baka en kaka men äta 10!”

Sen blev det inge kul för mamma hörde vad vi sa… Men dags att hoppa av och starta ett konditori, eller?

Hur hamnade vi här?

Hur mycket jag än tittar runt mig… Hur mycket jag än blundar och hur hårt jag än blundar, så ser jag ändå samma syn när jag tittar igen. Är det här jag ska vara?

Jag min en lördag då jag var 16, det var den näst sista dagen på sommarlovet. Sista sommarlovet innan gymnasiet. Då kändes det så här, men den dagen slutade på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag var jättenervös för jag trodde att jag skulle missa min första gymnasiedag. Jag kommer ihåg den dagen lite för tydligt. Jag undrar varför.

Det känns skumt att sitta o tänka tillbaka på den man var då. På personen som låg där under EKG elektroderna och kände hur magen drog ihop sig. Jag jämför den personen med den som sitter här idag… Hon känns mer positiv och mycket gladare än hon som sitter här.

Det får mig att tänka på Hon om fem år, vart kommer hon vara? Kommer hon ha hittat rätt eller kommer hon göra det alla andra gör just nu?

Bör man kanske packa sina väskor nu?